Idag har systra mi och jag samtalat litet om sådant som hängt över mig. Jag behövde se det från ett annat håll och få nya perspektiv. Trots att jag ändock försöker att inte vara så enkelspårig var det svårt. Hon gjorde det inte så komplicerat.
Vissa människor finns och håller fast en när stormen bryter ut, andra låter dig blåsa bort för att sedan låta dig vandra en milslång väg hem ensam. Inte för att de är elaka bara att de inte tänkt tanken att de kanske hade tjänat på att hålla dig kvar, om inte för deras skull men för att hindra att stormen skulle kasta iväg dig alltför långt bort. Kanske visste de inte hur eller så var mödan inte värd?
Jag lär mig var dag om människor. Sådana människor jag inte trott skulle bry sig alls visade sig göra det motsatta. De som talat stort om livet och känslor tycks enbart talat med ord och aldrig med handling.


"Jag kan inte höra vad du säger,
för dina handlingar talar högre"




Lita aldrig på en människa vars ord leder en väg men dennes fötter en annan.

..jag längtar till sommar och ledighet. En sommar med varmt duggregn och kvällspromenader fyllda av nostalgi. Hade vi haft en lekstuga så skulle vi sova där, jag och Naima. Tänk att somna till ljudet och doften av regn för att sedan vakna till fågelkvitter och morgonsol.

Kan tänkas att den titeln finns på en bok. Just nu behöver jag nog läsa den.
Antagligen så har det sina anledningar men just för tillfället känns de som dyker upp inte särskilt speciella.
Människor jag träffat idag, om än bara för en kort stund, har dragit bort min energi.
Tänka sig vad folk kan ha makt över andra utan att ens veta om det.

Jag är vanligtvis en väldigt glad och pratsam person. När jag träffar folk som inte reagerar på ett leende börjar jag undra var felet sitter. Varför väljer man att se allvarlig och sur ut istället? Tar inte det mer energi?
Vissa människor brukar jag krama om lite kamratligt när de ser ut så och det lättar då. Jag otrivs och jag dras med och jag tycker inte om det heller. Givetvis har alla dåliga dagar men när de dåliga dagarna har övertaget så undrar jag om en del helt enkelt är lagda åt det hållet. Det sura, bittra, klagomurs-hållet.

En del ger aldrig beröm utan väljer att kritisera det lilla istället för att uppmärksamma det positiva. Istället för att ge en klapp på axeln och ösa på med positiv energi muttras det och ges subtila kommentarer.
Vad är det med människor som måste klaga på allt?! För att någon annan gjort något bra, betyder det att Du är sämre då? Har det minskat din egen chans att prestera och leverera? Svar nej. Snarare kan det vara en kick i baken.

Man växer snarare som människa när man lyfter upp sin omgivning med omtänksamma gester och komplimanger. Det behöver inte vara något stort, ett "bra jobbat!" räcker väl.

Det känns tråkigt för jag dras med. Jag förlorar min energi. Jag tappar mig själv.
Nu när jag analyserat lite så var det en anledning som räckte.

Spontant brukar jag välja att le mot människor jag möter.
Gör det, du också..

"Det är nånting hos den personen som jag inte gillar hos mig själv."

på något gott..

Livet har hänt och jag har inte haft någon särskild lust att skriva. Knappt har jag velat sitta vid datorn öht.

Just i detta nu ser livet ganska kaosartat ut, eller i alla fall köket. Där står ett nytt sådant som väntar på att få pryda väggarna. Först skall golvet göras fint.
Jag tror att vi måste använda köket på övervåningen tills dess att röran är ordnad. För en sådan som mig är det rätt svårt att bara titta på eländet utan att kunna göra särskilt mycket. Jag har insett mina begränsningar och att slipa golv utan golvslip samt riva ut och sätta upp nytt kök inte hör till mina specialiteter. Nej. Jag överlåter arbetet till de som kan så som min far.

Januari och februari har varit två månader av sjukdom. Ok, inte enbart men så har det känts.
Blev liggande i magsjuka, Naima och hennes far fick vattkoppor. Sen blev hon förkyld. Jag blev liggande i influensa och Naima fick efter en halv arbetsdag hämtas på dagis i 38,6 graders feber. Nej, jag förtjänar ingen lön och jag har slutat uppskatta ledig tid för den har varat för länge. Jag tycker om mitt jobb och mina arbetskamrater. Det ger ett slags utbyte och det behövs lite social samvaro för att vara hel som människa. När man ligger hemma med sjukdom och hålls i karantän för att inte smitta fler människor så känner man sig ganska allen.

Bättre tider väntar, det må vi tro!

I helgen är det marknad här i stan och det är alltid en speciell känsla om än fynden är få. Våren är nära. Det är nu människorna som gömts i snö kommer upp i tö.

Kärlek enligt SAOL

Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder kärlek: "En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet"

En kvinna ringde mig ikväll när jag var på jobbet. Hon ringde ang. utbildningen jag pratat om i ett tidigare inlägg.
Hon höll en plats åt mig ifall jag ville fundera lite över hur jag ska göra. Den börjar i februari och är på distans. En utbildning som är to die for enligt mig. Passar mig alldeles utmärkt. Får lägga upp fördelar vs. nackdelar och även diskutera med familjen. Det är inte enbart mitt beslut utan allt måste ju klaffa. Man träffas var sjunde helg i alla fall och man kan även lägga upp studieplanen enligt elevernas önskemål. Gudars...