Läste precis lite tidigare inlägg om mitt liv. Hur det var, rätt subtilt men jag är med. Ni andra också, ni som känner mig. Ni är med. Jag vill först och främst, med risk för att låta som en utnött talare, tacka mina vänner och min familj för där jag är idag. Jag känner vilka som är med mig och vilka som varit det under min resa. Jag kan se tillbaka och förstå vilka som alltid funnits där, om än kanske inte alltid fysiskt som en del som kanske aldrig var där psykiskt.

 

Ni som fanns när stormen slog till och drog undan mina fötter från stadig mark. Ni som fanns när muren var som högst och lyckades bära ner sten för sten för att komma mig närmre. NI är mitt hjärta. 

 

Ni som frågar hur jag mår, fastän jag verkar på topp, ni som inte låter er luras av fasader och spel i något som blivit en del av min verklighet. Ni finns hos mig, alltid. 

 

En viss bitterhet kan jag känna, för de som aldrig kom. De som aldrig fanns. De som jag hoppats på. Men jag har lärt mig nu, att ni liksom som stormen drog undan mina fötter också tog er med.