Broken record. Så känner jag mig just nu. Det ena drar igång det andra och sen så får tankarna lite mer bränsle och växer och frodas. Drömmar utan mening men ändå ett konstaterande av verkligheten. Inget som ger något. Bara ett ständigt konstaterande av saker som jag redan vet. Ett konstaterande av min ambivalens som också hör min personlighet till. Det är inget att göra något åt. I vanliga fall brukar mina drömmar lösa problem och vara mäkta effektiva. Älta är något jag har förvisat ur mina tankebanor, fram tills nu.
När saker och ting ställs på sin spets är det verkligen inte en dans på rosor. Kan jag bli mer copycat än så.

Människor, kan ni ingenting om livet? Varför vara fördömande när du kan vara förstående, varför prata bakom ryggen när du kan prata med, varför vara en glädjedödare när du kan glädjas med, varför vara missunsam när du kan unna.
Jag är trött på fånga upp handlingar, tycka synd om blickar och sjukliga gottanden i andras motgångar.

Jag är ingen liten skit som ska räddas, jag är någon som står upp, rak i ryggen och är stolt. Omgivningen är den som får mig att knappt vilja agera, bara stå stilla och kanske till och med dra täcket över huvudet, stoppa huvudet i sanden eller somna ifrån verkligheten för ett slag. Den som får mig att tro att jag inte har rätt till mina känslor.

Jag, jag är en god människa som inte vill något ont. Jag är en tänkare med djup. Kanske hade jag velat vara som ni, i den där naiva lätta fasen som många aldrig kommer ur. Men samtidigt, skulle jag verkligen vilja? Inget ifrågasättande bara svälja all information som flödar och aldrig stanna upp. Ta in. Reflektera. Agera. Varför följa med strömmen?

I mitt liv är jag ingen biroll.