Kan tänkas att den titeln finns på en bok. Just nu behöver jag nog läsa den.
Antagligen så har det sina anledningar men just för tillfället känns de som dyker upp inte särskilt speciella.
Människor jag träffat idag, om än bara för en kort stund, har dragit bort min energi.
Tänka sig vad folk kan ha makt över andra utan att ens veta om det.

Jag är vanligtvis en väldigt glad och pratsam person. När jag träffar folk som inte reagerar på ett leende börjar jag undra var felet sitter. Varför väljer man att se allvarlig och sur ut istället? Tar inte det mer energi?
Vissa människor brukar jag krama om lite kamratligt när de ser ut så och det lättar då. Jag otrivs och jag dras med och jag tycker inte om det heller. Givetvis har alla dåliga dagar men när de dåliga dagarna har övertaget så undrar jag om en del helt enkelt är lagda åt det hållet. Det sura, bittra, klagomurs-hållet.

En del ger aldrig beröm utan väljer att kritisera det lilla istället för att uppmärksamma det positiva. Istället för att ge en klapp på axeln och ösa på med positiv energi muttras det och ges subtila kommentarer.
Vad är det med människor som måste klaga på allt?! För att någon annan gjort något bra, betyder det att Du är sämre då? Har det minskat din egen chans att prestera och leverera? Svar nej. Snarare kan det vara en kick i baken.

Man växer snarare som människa när man lyfter upp sin omgivning med omtänksamma gester och komplimanger. Det behöver inte vara något stort, ett "bra jobbat!" räcker väl.

Det känns tråkigt för jag dras med. Jag förlorar min energi. Jag tappar mig själv.
Nu när jag analyserat lite så var det en anledning som räckte.

Spontant brukar jag välja att le mot människor jag möter.
Gör det, du också..

"Det är nånting hos den personen som jag inte gillar hos mig själv."