Ikväll har vi grattat morbroren och mostern som samkalasade. Massvis med gott fika och en hel del prat!:) Så mysigt att vara med släkten, har sällan någon brådska hem.


Har varit och hälsat på på lasarettet idag med kusin J. Det gör ont i mitt hjärta när jag ser hur människor lider.
De säger att det inte finns något mer rätt eller mer fel i hur man agerar när man vill visa att man finns för någon.
Trots det känns det ju verkligen bara fel, ska man gråta eller inte? Blir det värre om man gråter eller verkar man kall och avlägsen om man inte gråter? Man vill ju verkligen bara underlätta i en svår situation, få denne att glömma smärtan om ens bara för en liten liten stund. Det blev mycket man i texten hittills, egentligen menar jag ju jag. Det är lite lättare att skriva om man håller viss distans..av någon anledning.
Det känns så hemskt, själv kan jag gå efter ett tag och mitt liv fortsätter om än jag har tankarna dit. Medans personen är kvar där och inte får må som jag skulle önska. Det känns inte rättvist men när har väl livet någonsin varit det, för någon? Tänk om man kunde linda in alla i den mjukaste bomull och gömma från allt ont. Inget hat, ingen smärta, ingen olycka eller misär. Vilken värld.