Visst kan alla hålla med om att människan är bristfällig och ingen är såklart perfekt.
Men jag undrar verkligen när åldern infinner sig där smutskastning och elakheter avtar och ansvar tar vid?
Det känns knappt lönt att skriva något för det är ju egentligen så självklart, man beter sig bara inte så.
Jag tror att du är sjuk. Tvångsmässigt beteende. Ett behov av att synas, höras, bekräftas och så vidare.
Att det är någon relativt nära gör det bara otroligt sorgligt. Jag förlåter dig.


Ingen snöflinga i lavinen känner sig ansvarig.
Stanislaw Jerzy Lec