Idag blev jag husägare på riktigt. På papper.
Nu har jag ett stort ansvar precis intill mitt största ansvar, Naima.
Dom två kombinerar vi, för dom hör ihop, långt ifrån av samma värde men ändå.

Det är ju för Naima jag gjort allt detta, för att hon ska ha ett riktigt hem.
Ett hem där det doftar nybakta bullar som mamma Cecilia passat på att baka medan hon leker utanför i snön. Ett hem där vi får klä vår första julgran tillsammans. Ett hem där hon får tassa ner från övervåningen i nattlinne och tjocksockar och öppna sin första julklapp och dricka varm choklad i köket medan det fortfarande är mörkt ute. För det är sådana mornar jag tänker sträva efter. Varje ny dag ska kännas välkommen och varje natt ska vara fylld av lugn och sköna drömmar.
Jag tror inte att ni kan förstå hur lycklig jag känner mig nu.


Naima får ett hem som är bestående. Där hon kan dumpa skolväskan i hallen och bara kasta sig i soffan efter en lång dag i skolan. En frizon. Ett hem som hon kan komma till när hon är 19 bast och just poppat runt i en minibuss i hela Sverige men enough is enough, för hemma är ändå alltid bäst. Där sparkar hon av sig sina grusiga sneakers, gör en smörgås i det ombonade och hemtrevliga köket där varje detalj valts med omsorg och bär med sig sina minnen. På dörrkarmen i hennes rum är det markerat när hon mätte 123,4 cm över havet.

Ni hajar.

Denna text hade vi i mitt barndomshem i köket.
Små, små ord af kärlek
sagda hvarje dag.
Sprida öfver hemmet
Solsken och behag.