Idag har varit en uppochner-dag. Ledsen, glad, arg, ledsen, glad, arg.
Igår var vi hos Kusin J. Jag, syrran och A-Ks ena son.
Vi pratade bland annat om vikten av att våga skratta mitt i allt elände. Att man måste få tillåta sig själv att faktiskt vara glad och må ok trots att livet inte blivit som man hade önskat. För hur ska man annars orka?
Jag menar, det går ju inte att få någon kraft och ork om man inte får känna glädje och ha ljusa stunder mitt i mörkret.
Min kusin berättade om när hennes mamma (min moster, som också gått bort) och A-K tänkte klä upp sig och ha paljettklänningar och dansa till en speciell låt de hade som de brukade sjunga och lyssna på. De gjorde aldrig det men det är så jag ser dom nu, dansandes tillsammans i superläckra paljettklänningar, tillsammans, två mycket goda vänner som återförenats efter 8år. Glada och lyckliga. Friska. Den tanken känns bra men det hade gärna fått vara här. Hur kul hade inte det varit?

Jag har sysselsatt mig idag, mer eller mindre hela dagen.



Det är verkligen ett terapiarbete. Eller kanske snarare bortkopplande av tankar.
Jag tänker ingenting alls. Jag bara syr. Alla har vi nog våra egna sätt att stänga av ibland.